Varför omställning?

Del 1. Varför Omställning?

FÖR ATT KUNNA PEKA UT EN NY RIKTNING behöver vi först förstå varför vi inte kan fortsätta i den nuvarande färdriktningen. Nya fakta läggs till hela tiden som kan komma att förändra synen på detaljer i den här omvärldsanalysen. Men det är inte detaljerna som är det viktiga utan den övergripande bilden. Omställningsrörelsen menar att vi befinner oss mitt i tre kriser – en ekologisk kris, en energikris och en ekonomisk kris, som förstärker varandra. Sammantaget framstår den nuvarande utvecklingen som djupt ohållbar: ekologiskt och mänskligt – och därmed också ekonomiskt, socialt och politiskt. Det finns därför många skäl till att ställa om, inte bara ett eller två.

Untitled-1

På vilket sätt är det annorlunda nu?

Det är nu tydligt hur vi slår i tak och gränser på alla möjliga håll, både för hur mycket resurser som finns och hur mycket ekosystemen kan tåla av utsläpp. Vi människor är sinnrika och kreativa varelser och vi brukar tänka om oss själva att vi genom historien alltid hittat utvägar ur svåra situationer vi hamnat i. Det är sant – men dessa lösningar har hittills inte inneburit att vi minskat vårt ekologiska fotavtryck. Tvärtom har de teknologiska revolutionerna från elden via metallhantering och de fossila bränslena till it-revolutionen gått hand i hand med ett allt större fotavtryck för vår art. Till och med i de fall då vi uppfunnit mer resursbesparande sätt att göra saker på, har effektivitetsvinsten genomgående utnyttjats för att öka vår konsumtion istället för att minska vårt fotavtryck. Inte heller har vi lyckats skapa mer rättvisa och minskade klyftor mellan människor. För att hitta lösningar som är verkliga lösningar behöver vi bättre förstå orsakerna. Vi behöver se och förstå att allt hänger samman. Vi har inte råd att återigen göra det gamla misstaget att försöka lösa ett problem i taget och skapa många nya samtidigt.

En ekologisk kris.

Halten av koldioxid i atmosfären är högre än den varit på över 650 000 år. Den främsta orsaken är de senaste seklets användning av fossila bränslen, framförallt olja. För varje år blir prognoserna om klimatförändringarnas effekter mer dramatiska och flyttas närmare i tiden jämfört med vad experterna tidigare trott. Ju mer koldioxid vi släpper ut desto svårare blir det att undvika återkopplingsmekanismer som kan göra klimatförändringarna självförstärkande, så att ekosystemen slår om från att ta upp kol till att själva släppa ut kol. Norra halvklotets tinande tundror släpper ifrån sig metan som ytterligare förstärker uppvärmningen. När världens isar smälter absorberar Jorden mer värme eftersom hav är mörkare än is. Ekosystemen reagerar inte linjärt på förändringar, de kan utan förvarning kollapsa och övergå i nya tillstånd om pressen på dem blir för stor eller långvarig så att resiliensen har minskat.

Vårt gamla sätt, att lita till marknadskrafter, ny teknik och internationella förhandlingar, räcker inte till. Sedan klimatförhandlingarna påbörjades 1990 har utsläppen globalt inte bara ökat – även ökningstakten har ökat! Vi håller nu på att missa 2-gradersmålet och är på väg mot en 6 grader varmare värld. Det innebär ett hot mot civilisationen, ja mot livet som vi känner det.

Klimatkrisen får mycket uppmärksamhet, men det finns fler aspekter av den ekologiska krisen. Ekosystemens förmåga att bidra till vår välfärd minskar. Fiskbestånd kollapsar, grundvattennivåer sinar, jordar utarmas, arter försvinner för alltid. Människans avtryck på den globala miljön är idag så omisskännlig att den nuvarande geologiska eran har kallats för Antropocen. FN:s undersökning av tillståndet i ekosystemen, Millennium Ecosystem Assessment som slutfördes 2005, visade att ekosystemens förmåga att producera 15 av 24 undersökta ekosystemtjänster håller på att minska globalt. Ett forskarlag identifierade år 2009 nio planetära gränser som om de överskrids innebär oacceptabla miljöförändringar för mänskligheten. Tre av dem har redan överskridits: klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och kväveutsläpp. De planetära processerna samspelar dessutom med varandra, exempelvis förstärker kväveutsläppen klimatförändringarna, som innebär att arter utrotas.

En ekonomisk kris.

Den ekonomiska kris vi nu är inne i är historiskt unik så till vida att den är global. Majoriteten av världens befolkning känner redan av den i en eller annan form. Allt mer raffinerade finansiella instrument har utvecklats under de senaste decennierna. Immateriella faktorer så som förväntan, förtroende, symboliska värden med mera har kommit att spela en allt större roll i ekonomin. Ett stort inslag av lånade pengar har blåst upp bubblor som spruckit en efter en: fastigheter, börser och råvaror.

Så långt är nog de flesta bedömare överens, men det saknas en samsyn om hur den nuvarande ekonomiska krisen samspelar med kriserna i energi- och ekosystem. Många bedömare ser det som en vanlig konjunkturnedgång. Det är också i den andan som stater nu lanserar sina stimulanspaket. Andra menar att den ekonomiska krisen är strukturell och att verklig fysisk resursknapphet är en viktig komponent i det produktionstak vi just slagit i. Det gäller främst olja och gas, men även viktiga mineraler som hämtas ur allt mer otillgängliga fyndigheter i jordskorpan.

Vårt ekonomiska system bygger på en förväntan om ständig tillväxt. Tillväxten i ekonomin har varit möjlig så länge vi kunnat hämta mer och mer resurser från naturen, inte minst från jordskorpan. På det viset har vårt ekonomiska system varit motorn i miljöförstöringen. Med dagens tillväxttakt skulle världsekonomin växa sig dubbelt så stor på mindre än 20 år, fyra gånger större år 2050 och så vidare. Detta är helt orealistiskt eftersom vi redan nu överskrider gränserna för vad ekosystemen tål. Det talas mycket om grön tillväxt – att ekonomin skulle kunna växa även utan ökande resursuttag, med hjälp av exempelvis ny teknik och mer tjänstebaserad ekonomi. Det finns dock inga exempel på att detta har varit möjligt. Evig tillväxt i en ändlig värld är inte möjlig.

Tidigare har snabbt stigande energipriser framkallat lågkonjunkturer. Vi befinner oss i en historiskt sett ny situation av verklig fysisk resursknapphet, och vi kan vänta oss att åter slå i produktionstaket så snart ”hjulen börjar rulla” igen. Energipriset och konjunkturen kan komma att åka upp och ner som en jojo. Recessioner kan återkomma med allt kortare mellanrum och bli allt djupare. Istället för ett stadigt stigande energipris i takt med att oljan sinar är det troligt att ekonomin börjar bete sig kaotiskt. Då blir det svårt att bedriva proaktiv politik för att omstrukturera ekonomin. De nödvändiga investeringarna förefaller olönsamma under perioder då energipriset är lågt. Om det är i början av en sådan här trend vi befinner oss, kan stimulanspaket som syftar till att öka efterfrågan och på så sätt stimulera fram fortsatt resursintensiv tillväxt ytterligare komma att förvärra problemen. Risken finns för urholkade statsfinanser och fördjupad social och politisk oro. Frågan är vilka steg vi skulle kunna ta för att skapa en ”nerväxt” under ordnade former, innan socialt kaos uppstår.

Till bilden hör också den orättvisa fördelningen i världen. Miljoner människor i låginkomstländer får inte sina mest grundläggande behov tillgodosedda. Var femte människa har inte tillgång till elektricitet. En miljard människor har inte energi nog att upprätthålla sin metabolism – de svälter. Jordens fattiga har inte bidragit nämnvärt till klimatförändringarna, men det är de som först får ta smällen i form av exempelvis översvämningar och torka. Samtidigt som mänskligheten, totalt sett, drastiskt behöver minska sin belastning på atmosfär och ekosystem har alltså miljarder människor behov av att öka sin konsumtion för att uppnå dräglig standard. Den ekonomiska krisen har en rättviseaspekt – om världens resurser är begränsade måste vi börja fundera på allvar kring hur vi delar på dem.

Har vårt fokus på tillväxt och materiell välfärd, som försatt oss i de kriser som här har beskrivits, gjort oss lyckligare? Nja. Det finns studier som visar att den upplevda lyckan och välbefinnandet ökade i västvärlden i takt med de ekonomiska framstegen under nittonhundratalet, ungefär fram till 1960. Därefter fortsatte tillväxten uppåt och lyckan förblev konstant. Över en viss nivå ger inte mer pengar mer lycka. Det är till och med så att människor som värderar rikedom högt, är mindre lyckliga och rapporterar lägre hälsa, än andra. Man kan tala om en oekonomisk tillväxt! De senaste årens larmrapporter om psykosocial ohälsa, inte minst bland barn och ungdomar, kan tyda på att lyckan nu till och med är avtagande, liksom medellivslängden. Våra barn och ungdomar far illa samtidigt som vi för vart år överträffar oss själva i materiell konsumtion som ödelägger planeten. Nog borde det finnas bättre lösningar?

Källa: Texten är hämtad från Omställning Sverige.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s