Resiliens

Bygga resiliens

bisafari kollage
OMSTÄLLNINGSDAGARNA ÄR ÖVER och vi glädjs åt att så många visade intresse för våra programpunkter och att det verkar finnas ett intresse för omställning i Hökarängen!

Den 9 november kl 11.00 är du som vill lära känna andra ”omställare” (=andra som vill ställa om) välkommen förbi Café Amanda i Hökarängens centrum på en gemensam fika. Så kan vi tillsammans prata vidare om vad vi vill se hända i Hökarängen framöver. Flera har visat intresse för gemensamhetsodlingen vid Fagerlidsparken så vi tänkte ta en sväng förbi där efteråt. Kan du inte det datumet så blir det fler tillfällen. Nästa träff hade vi tänkt mjölksyra grönsaker tillsammans, eftersom den programpunkten blev fullbokad under festivalen och flera inte fick plats. Vi lägger ut datum här när det finns ett. (Obs, våra träffar är inte på något sätt förpliktigande. Bara för att man är nyfiken eller vill vara med på ett hörn innebär det inte att man måste ta på sig någon form av arbete.)

Filmerna som visades under Omställningsdagarna går att se här:
00-Tal Barn
In Transition 2.0

Just nu undersöker vi om Omställning Hökarängen skall bli en ekonomisk förening/kooperativ för att underlätta när vi ska söka stöd för våra projekt. Maria Svennbeck som höll föredrag i Permakultur skulle vilja göra Hökarängen till centrum i Stockholm för Permakultur kurser (mer om det snart!) och Hållbara Hökarängen är positiva till att på ett eller annat sätt stödja våra fortsatta aktiviteter så att vi kan fördjupa våra kunskaper och förhoppningsvis bli mer resilienta Hökarängsbor.

Att ha en god resiliens innebär att man har bra föutsättningar att klara av, stå emot, återhämta sig och vidareutvecklas i samband med en större förändring.

VADDÅ FÖRÄNDRING?

De flesta är inte speciellt intresserade av hur enormt beroende vårt samhället är av olja. Att det är tack vare den överlägset billiga och effektiva energi som olja ger som vårt samhälle har kunnat bli så extremt komplext som det är. Samtidigt som allmänhetens intresse fortsätter att vara lågt, har flera länder sedan den globala oljeproduktionen började plana runt 2005, låtit ta fram rapporter om Peak Oil. Även i Sverige skrevs en gedigen rapport på uppdrag av Göran Perssons regering som blev klar i juni 2006.

Varifrån får Sverige sin olja?

Vad man nu vet är att den globala oljeproduktionen redan 2015 stadigt kommer ha börjat sjunka. Ändå saknas fortfarande en bred debatt i ämnet; Varför har vi byggt in oss i ett samhälle med ett ekonomiskt system som kollapsar utan billig olja?

Fram till nu har vi (och samtliga svenska politiska partier) utgått från att tillväxten inte kunde inte ta slut. Att varje ny generation skulle bli ännu rikare än oss. Vårt pengasystem, vårt pensionssystem, våra privata skulder och vårt gemensamma skuldberg förutsätter fortsatt tillväxt. Vilket kräver större och större resursuttömning och att fler och fler länder och privatpersoner fortsätter öka sin skuldsättning. Men med Peak Oil ändras förutsättningarna. Eftersom billig energi är grundförutsättningen för tillväxt. Med Peak Oil har tillväxten helt enkelt nått sin gräns. (även om de som tjänar mest på att fortsätta tro att den kan vara för evig brukar får ordet i media; representanter för vårt nuvarande banksystem, mäklare, chefer i globala företag…)

I och med Oljetoppen inleds en av omständigheterna tvungen avglobalisering och omställning till ett mer småskaligt, mindre komplext samhälle. Tvungen, eftersom det är naturens begränsningar, inte våra (eller vår politikers) ideologier och önskningar som driver förändringen.

Vi som lever här och nu befinner oss i början av en gigantisk, global omställning. Vare sig vi väljer att blunda och får en forcerad, drastisk och kaotisk omställning. Eller om vi går våra nya levnadsvillkor till mötes genom att omvärdera, tänka nytt, planera och organisera vårt samhälle utifrån naturens begränsningar och våra lokala förutsättningar.

Gunnar Lindstedt, en av Sveriges mest meriterade ekonomijournalister och författare till bl.a. Böckerna Olja och Svart Jord, är en av de som uppskattar att det innan 2020 kommer råda akut brist på olja, även i Sverige. Ur Medievärlden:

”I den framtid som Gunnar Lindstedt ser framför oss har vi ett mycket mer decentraliserat och småskaligt sätt att leva. Och vi kommer att vara tvungna att i mycket högre utsträckning än i dag ta ansvar för vår egen mat. Från frö till frukostbord. En av hans teser är att i framtidens Sverige behövs det en miljon bönder. I dag jobbar mindre än 100 000 svenskar med modernäringen. På tok för lite händer, armar och ryggar när mänsklig muskelkraft måste ersätta dieseldrivna hästkrafter.

– Frågan om jordbruket är helt avgörande. Vi måste ju ha mat!

Att lita på att stora företag med fabriksmässiga metoder kan och vill försörja oss med livsmedel är inte realistiskt när bristen på fossila bränslen gör det för dyrt menar Gunnar Lindstedt. Och då gäller det att ha förberett sig. Att ha en hektar eller så där man kan odla potatis, morötter och lite annat. Och, inte minst, veta hur man gör för att få det att växa. Det behöver inte betyda att alla ska vara heltidsbönder anser Gunnar Lindstedt:

Det bästa är om man kan växla mellan att grovjobba och något annat.”

Vem har samlat ansvar för den svenska livsmedelsförsörjningen vid kriser?

KAN STÄDERNA STÄLLA OM?

Ur Den hungriga staden av David Jonstad, publicerad i antologin Hållbarhetens villkor (Arena):

”..I Grekland har den ekonomiska depressionen gjort att dess stadsbefolkning beger sig av till byar på landsbygden. Förutsättningarna för att försörja sig är betydligt bättre där, liksom tryggheten i form av starkare sociala nätverk. I en undersökning under sommaren 2012 uppgav 70 procent av Atens invånare att de funderar på att lämna staden. När de system som staden är beroende av krackelerar blir det en plötslig påminnelse om vilka våra grundläggande behov är och vad som behövs för att tillgodose dem.

Å andra sidan. Städer är som bekant ingen statisk konstruktion. Förändring är en del av själva stadstanken. Till exempel visar satellitbilder och flygfoton att städer i tider av kris blir betydligt grönare än annars. Varför? För att stadsodlingar av olika slag omedelbart poppar upp när resurserna av någon anledning blir knappa. Andra Världskrigets svenska städer klarade sig relativt väl, trots att importen av olja och andra insatsvaror till jordbruket ströps till ett minimum. Tack vare att städerna odlades upp och att stadsbor ryckte in som hjälpande händer i jordbruken runtom i Sverige.

Och även om vissa storstäder börjar krympa innebär det inte nödvändigtvis att städerna försvinner. Exempelvis spår forskare inom projektet Urban Minds vid Uppsala universitet framväxten av en ny form av stadsbildningar. I stället för dagens urbana centrum ser man framför sig rurala nätverk av mindre samhällen. På sikt kan dessa komma att växa ihop till något som har många likheter med städer, men med en djupare förankring i det omgivande odlingslandskapet.”

Ett samhälle som tvingas krympa i komplexitet kommer vara instabilt. Lång tid framöver. Därför är det viktigt att man ser över hur man själv och platsen man bor på kan bli mer självgående, klara störningar, bli mer resilient.

Det första och viktigaste man kan göra för att på ett privat plan bli mer resilient är att minska sina skulder. Helst göra sig skuldfri. Svenska hushålls belåningsgrad är bland de högsta i EU och mycket talar för att den svenska bostadsbubblan är på väg att brista. Att flertalet i Hökarängen bor i hyresrätt och därför inte är skuldsatta i sitt boende kan visa sig vara väldigt bra ur resilienssypunkt. (Stockholmshem har ca 2 900
lägenheter i Hökarängen).

Dokumentären 97% owned.

Andra exempel på hur man kan bli mer resilient är att stegvis vänja sig av med vanor och behov som man förr eller senare kommer få lov att klara sig utan. Så som dagliga bilresor, vissa konsumtionsvanor och i synnerhet flygresor. Genom att välja cykel, tåg eller bosätta sig närmre skola och arbetsplats. Att återta förlorad kunskap är en annan viktig del. För inte så länge sedan fanns det en kompetens i hur man klarade vardagslivet utan fossil energi, hur man producerade, konserverade och förvarade mat, hur man lagade saker som gått sönder, hur man använde lokala material att bygga med och så vidare. Kunskaper som vi kommer att behöva igen.

Att skapa utrymme och tid för lokal samverkan uppfattar många som det roligaste steget att ta för att skapa mer resiliens. Man kan t.ex. samodla eller samäga (under Omställningsdagarna fick vi veta att kollektivboendet Cigarrlådan i Tobaksområdet är nominerade till årets kooperativ av Coompanion som föreläste på Martinskolan). Man kan införskaffa det man behöver lokalt, nyttja en bank som jobbar för att stärka lokal produktion, så som Ekobanken. Eller så kan man gå med i JAK medlemsbank, som bedriver bankverksamhet utan ränta och är väldigt aktiva i att folkbilda i ekonomiska rättvisefrågor. Ingen av dessa banker skapa krediter genom skuldsättning, vilket oundvikligen leder till finansbubblor, bostadsbubblor och till att den som har (rätt att skapa pengar) skor sig på den som inte har. Under Omställnigsdagarna fick vi också veta att Ekobankens tyska motsvarighet inom social banking växer så det knakar, de senaste åren har de fått 2 – 3000 nya kunder varje månad!

Tidskriften OM omställning.

Bildkollage: Bisafari under Omställningsdagarna. Foto: Maja Lindström.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s